"det kan vara ensamt ibland fast man är omringad av en massa människor" sa hon.
Jag vet. Tro mig, jag vet.
Extra ensamt är det när han står i andra sidan av rummet och håller någon annnan i handen.
Någon som har mycket finare händer.
Längre hår.
Större rådjursögon.
Vackrare klänning.
Och hennes leende ser så mycket gladare ut än mitt.
Till skillnad från mig dricker hon bara två apple martini, jag får i mig fem förmånga. (det är hennes fel)
Dessutom har hon ben som aldrig verkar ta slut och jag känner hennes parfym ända härifrån.
Varför luktar och så gott, och varför glömde jag själv att spruta på mig parfym.
Ja, men det är klart att jag vet att det känns ensamt trots alla andra.
Men med henne i rummet känns det som om hela världen har dött,
och jag står ensam kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar