ur "det sorgligatse jag vet"
Gamla män som beställer 1 kaffe och 1 tårtbit. Viker försiktigt skinnhandskarna och hänger hatten på stolen bredvid. Och sedan bara sitter där och tuggar långsamt, långsamt som om att förmiddagen skulle försvinna fortare.
Pappor som går fort fort och ett litet barn i obekväm overall som springer efter och ropar
"Men vänta pappa, vänta du går för fort!"
Glada spärrvakter som ingen tittar i ögonen när de ler och ingen svarar när de säger god morgon.
Små tanter i fina handskar som köper enportionsförpackningar på ICA, plockar fram knöliga tjugolappar och packar ner varorna under darrande tystnad.
Tjejgäng där den tredje tjejen liksom går några steg efter och de andra två har axlarna bakåt och hakorna upp mot himlen och det är så uppenbart att hon alltid är den de ringer sist, den som får sitta på extrastolen vid tvåborden på caféet och som de pratar skit om när hon är hemma och förkyld.
När pappor börjar gråta när deras mammor begravs och man sitter bredvid och är kanske inte mer än elva år. Och man börjar också gråta. Man gråter bort fyra näsdukar, men inte för farmorn utan för att man aldrig har sett sin pappa så ledsen.
Min mens är påväg misstänker jag och därför har jag nog för närvarande PMS, vilket resulterade i att jag nu blev alldeles gråtfärdig av att läsa detta. Sorgligt är ordet
SvaraRadera