Han tittade fundersamt på mig och frågade varför jag var så tyst. Jag svarade aldrig, tänkte bara på han innan han som frågat mig samma sak. På alla dem som alltid frågar varför jag är så tyst. För att jag krampaktigt försöker hålla fast i mitt urgröpta hjärta, för att jag är rädd, vill jag svara. Men jag vågar inte, så jag ler varje gång och förklarar att jag inte har så mycket att säga. Pussar honom i pannan och leker med hans hår, för att han ska glömma vad han precis frågat. Precis som jag gjorde med han innan, och han innan det också.
Det handlar aldrig om att jag inte har så mycket att säga, det handlar alltid om att jag är rädd för vad han har att säga tillbaka. För jag mötte en han som virade in sig runt mina revben och fick mig att säga allt jag någonsin tänkt och känt. Sen försvann han. Och jag önskar att jag vågade känna mer, vågade säga mer. Säga att när du tar min hand när vi går på stan, eller när du kramar mig sådär länge så jag glömmer bort vart jag är, så dör jag lite inuti. På ett fint sätt. Av en värmevåg så stark, av en glöd som värmer varje ensam muskelcell i min kropp. Säga att jag tänker på dig varje vaken sekund och att jag älskar varje stund jag får spendera med dig. Säga att jag vill att du ska vilja vara med mig och ingen annan, lika mycket som jag vill vara med dig. Bara dig.
Men jag vågar aldrig. Så jag sitter där och tänker på hur han snart kommer försvinna. Precis som han innan han, och han innan det. Ligger vaken ensam under nätterna och tänker att nästa gång ska jag våga. Nästa gång ska jag hoppa utan fallskärm, med huvudet före. Nästa gång ska jag säga allt jag velat säga och aldrig mer vara tyst. Men så sitter jag där när han frågar vad jag tänker på. Jag svarar ingenting och ler, pussar honom i pannan och leker med hans hår. För att han ska glömma bort att jag är en sån som inte vågar.
http://livelove.blogg.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar