Jag slänger mig ner för stupet med flit. Faller hejdlöst, men ler för att den skönaste delen är den då inget tar emot. Visst förlamar det insidan och river sönder utsidan, så jag plåstrar om huden för att dämpa saknaden. Men ångesten är som lava, som bubblar inombords i väntan på att explodera. Kroppen är omedveten om när, men väl medveten om den kommande smällen. Mentalt sitter man fast i kvicksand och lyckas aldrig komma loss. En slags väntan på att bli levande begravd. Men kanske måste allting en gång dö, för att kunna börja om på nytt.
livelove.blogg.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar